Något av det första jag reagerar på när jag hör Natasha är: vilket fantastiskt sätt hon talar på! Kanske någon liten brytning, men väldigt korrekt, lite gammaldags språk med tydligt uttal. Jag blir också imponerad då hon i början talar lite swahili (vilket låter bra i mina öron, men då får man ta hänsyn till att mina kunskaper i swahili är sådär...) samt när hon, under några citat, visar att hon talar perfekt engelska. Det enda jag stör mig lite på är när hon säger "professionell storviltsjägare" ett antal gånger och uttalar professionell och "professional" (med det engelska uttalet). Men det finns värre saker här i världen att hänga upp sig på, minst sagt!
Natasha berättar om det motstånd hon mötte på då hon blev kvinnlig storviltsjägare i Afrika, det lilla huset i Tanzania där hon bor med "geväret och pennan", hennes nyvunna kärlek som mördades utanför portarna till hennes bostad i Nairobi för några år sedan, den nya, brunögde skåningen som inte stal hennes hjärta utan gav det tillbaka till henne... Hon pratar också en hel del om jakt och försvarar dess existens mot de som har svårt med hela konceptet. Jag erkänner att jag var en av dem och att jag ännu inte är övertygad om motsatsen.
Hon talat bitvis på ett väldigt poetiskt sätt och det märks att hon är författarinna till flera böcker. Det är vackert, men nackdelen är att jag tappar bort mig då och då eftersom jag ofta lyssnar medan jag gör annat som att laga mat, åka buss eller diska och då tappar fokus lyssnandet kräver alltför mycket hjärnkapacitet.
Det jag blev mest berörd av var då hon pratade om Afrika som kontinent och frågade oss: är det kanske så att den rika världen är rädda för att Afrika ska ta sig upp från sina knän och bli en stark kontinent? Hon problematiserade också bilden av oss som de som har det bra och afrikanerna som de det är synd om. Som exempel tog hon att vi får vatten genom kranen medan tanzanier kan behöva gå flera kilometer till brunnen varje gång man behöver vatten. Å andra sidan kan man tänka på att brunnen är en social mötesplats där man umgås innan man går vidare. Den ensamma gamla damen i lägenheten här i Sverige behöver aldrig träffa någon på väg till vattenkranen... Alltid intressant med nya perspektiv! Det var också mycket roligt att höra henne berätta om stockholmsbor och dra parallellen till de vilda djuren... Ja, det måste höras.
Det Natasha berättar om är intressant, men kände i efterhand ändå att jag aldrig riktigt fick någon förståelse för exakt hur hon kunde bli Östafrikas enda kvinnliga storviltsjägare. Steget från den lugna uppväxten i Blekinge känns enormt. Jag skulle också gärna ha hört med om hur hennes liv i Afrika ser ut. Inte bara den poetiska och djupa varianten, utan också den vardagliga och konkreta. Kanske jag får ta och läsa hennes böcker?
Musiken var fantastisk. För en gångs skulle var jag besviken att jag lyssnade på programmet i efterhand och inte kunde höra musiken i sin helhet. Det var mycket afrikansk musik som lät riktigt bra!
Vad tyckte ni?
Läs mer om Natashas sommarprogram och lyssna på det HÄR.
Bild från Telegraph.
