Sommarprat nr. 15. 10/7: Meta Velander.

Meta Velander har 85 välfyllda år i bagaget. Eller ja, hon är 85 år gammal helt enkelt. Hon har en över 60 år lång skådeseplarkarriär bakom sig och det lilla faktum att hon har uppnått en hög ålder är tydligen ingen anledning att gå i pension, för hon är fortfarande aktiv på teaterscenerna. Då hon vid 67 års ålder fick sitt teaterkontrakt brutet tyckte hon att livet var slut, men det tog inte lång tid förrän hon anlitades som skådespelerska igen. Hon har varit sommarvärd en gång tidigare, år 1982 närmare bestämt.

Efter att ha spelat i mer än 70 pjäser är det kanske inte förvånande att mycket av henne sommarprat ägnas åt anekdoter som utspelar sig i olika pjäser hon har varit med i. Hon räknar upp olika kända pjäsnamn, skådespelare och musikstycken från 40-talet och framåt, som jag för det mesta aldrig har hört talas om. För att vara helt ärlig hade jag aldrig hört talas om Meta heller, nu får jag väl skämmas... Kanske känner jag mig inte lika involverad som jag hade gjort om hon hade pratat om någonting jag åtminstone hade hört talas om, men det är ändå ganska mysigt att höra en äldre människa prata om någonting som hände för länge sedan. Det ger mig ofta lite mysiga känslor i kroppen.

Meta berättar också om hur rösten förändras med åldern. Under natten har hon en stor slemproduktion, vilket leder till en massa rossel som hon måste få bort med hjälp av olika röstövningar. Några av dessa övningar får vi ta del av. Vi får också höra henne sjunga, vilket visar på att hennes röst har hållits mycket bra, trots en respektabel ålder! Hon berättar också om då hon fick medalj av kungen, när hon var med om en obehaglig bilolycka och om de fiktiva gäster hon bjöd in till middagsbjudningen hon höll med Ragnar Dahlberg i det populära SVT-programmet God Kväll. En historia som var lite kul handlade om då hon jobbade på Fiskeriverket (tror jag att det var...) med att räkna gamla sälsvansar och sälkäkar... Vad sägs om det jobbet?

Musiken var mycket gamla godingar, såklart! Det passade såklart bra in i hennes sommarprogram. Ett av undantagen, "Du måste finnas" med Helen Sjöholm, från musikalen Kristina från Duvemåla, gav mig massor av rysningar och gåshud trots att jag egentligen var genomsvettig ute på min promenad i värmen.

Det var helt okej och trevligt att ägna 90 minuter tillsammans med Meta Velander och hennes musikval. Om jag är hälften så positiv och pigg som Meta verkar vara vid 85 års ålder (om jag ens får leva så länge...) så får jag känna mig mycket tacksam!

Vad tyckte ni?

Läs mer om Metas sommarprat och lyssna HÄR.

Bild från DN.

Sommarprat nr. 13. 8/7: Amanda Jenssen

Amanda kom tvåa i Idol 2007 och har därefter haft en god karriär med två utgivna skivor och några Grammisar i bagaget. Född 1988 är hon den näst yngsta sommarprataren i år. Av någon anledning har jag haft lite svårt för henne. Hon är jätteduktig, gör helt okej musik och har inte gjort några otrevliga uttalanden. Ändå har jag av någon konstig anledning tänk mig att hon är ganska dryg. Vi människor kan fungera lite konstigt med våra fördomar...

På ett sätt så tyckte jag att hon levde upp till mina fördomar, bl. a. då hon beskrev att hon med sin senaste skiva hade "uppnått perfektion" samt pratade om de olika innerstadslägenheter hon köpt i Stockholm. Men detta var bara en liten del av sommarpratet. Under resten av den knappa timmen hon pratade visade hon sig riktigt sårbar genom att prata om kärleken till djur, sin ensamstående mamma och förlusten av sin första bästa kompis..... en snigel. Jag blev själv lite berörd då hon pratade med sådan inlevelse om när hennes katt sprang bort. Hon går också såklart igenom Idolresan och lite smått om när skivorna spelades in och om turnélivet.

Amandas sommarprat var verkligen, som Vivecas, helt okej. Inte ett av mina favoriter, men jag tycker ändå hon kan vara nöjd och stolt!

Musiken var mestadels gamla godingar, som The Beatles, Bob Dylan, Velvet Underground och Tom Waits.

Vad tyckte ni?

Läs mer om Amandas sommarprat och lyssna HÄR.

Bild från Expressen.

Sommarprat nr. 12. 7/7: Viveca Sten.

Viveca är en kvinna i karriären som både jobbar som chefsjurist och styrelseledamot i Röda korsets center för torterade flyktingar. Dessutom har hon skrivit tre kriminalromaner som tydligen blivit väldigt populära, detta inom loppet av två år. Men jag måste erkänna att jag aldrig hade hört hennes namn innan...

Jag efterlyste ett bottennapp i mitt tidigare inlägg. Vivecas sommarprat var definitivt inget bottennapp, men jag tyckte inte om det lika mycket som jag tyckte om de andra sommarpratare som har pratat de senaste dagarna. Viveca pratade mycket om sitt Sandhamn, den ö i Stockholms skärgård som hon spenderar mycket tid på och där hennes kriminalromaner också utspelar sig. Jag förstår att detta är ett väldigt speciellt ställe för henne, men jag har ändå lite svårt att upprätta ett intresse för någon annans semesterparadis.

Det som hon berättade som berörde mig mest handlade om hur hon efter en förlossning fick en ryggskada som opererades, men ändå blev värre. I flera månader fick hon ha ständig hjälp hemma från kommunen och det var inte tal om att kunna lyfta upp sin lilla bebis. Trots detta fick hon ingen tid hos läkaren förrän efter tre månader, då en inbokad kvart. Men efter att ha träffat en privat ryggexpert fick hon möjlighet att inleda ett ryggträningsprogram som var stenhårt, men hjälpte henne tillbaka till ett normalt liv. På grund av envisheten hos en röd gris lyckades hon med det till synes omöjliga! För övrigt ger hon en stor känga till den svenska sjukvården som, trots att den ska vara en av de bästa i världen, lämnar mycket i övrigt att önska. Det var också intressant och kul att höra om hur hon träffade sin man hon nu varit gift med i tjugo år.

Tyvärr är några av hennes historier inte speciellt inspirerande för mig. Jag tappade intresset och kan inte ens riktigt redogöra för vad hon mer pratade om. Men minns att hon, liksom Anna Carrfors Bråkenhielm pratade om bristen på kvinnor på höga poster i företag. Hon presenterade en lite annan lösning än kvotering, bl. a. handlade det om att man i stället för tjänstebil kunde erbjuda städning i hemmet. Det kanske är jättebra, men tycker det är lite tråkigt att man ju då faktiskt utgår från att det alltid måste vara kvinnan som står för städningen i hemmet...

Lite illamåendeframkallande tycker jag också att det är att avsluta med ett utspel kring "carpe diem - fånga dagen!". Visst ligger det något i det, men det låter så... präktigt.

Sammanfattningsvis tyckte jag inte att Vivecas sommarprat var någon höjdare, men visst var det helt klart godkänt. Musiken var väldigt blandad med Bruce Springsteen, Uno Sveningsson, Beyonce, Supertramp och Ted Gärdestad bl. a... Inte dåligt, men inte jublande bra heller.

Vad tyckte ni?

Läs mer om Vivecas sommarprat och lyssna HÄR.

Bild från Ruter Dam.

Sommarprat nr. 10: Anna Carrfors Bråkenhielm

Tjoho, jag är tillbaka från min mini-semester! Jag har haft tre underbara dagar på Gotland. Det första jag gjorde var att lyssna på Annas sommarprat i podversion, men sedan var klockan över midnatt och jag fick gå och lägga mig.

Anna Carrfors Bråkenhielm är en mediaentreprenör som bl. a. varit VD för tv-produktionsbolaget Strix. Det var hon som tog konceptet bakom Expedition: Robinson till Sverige! Hon sålde sitt företag Silverback för 60 miljoner och har startat tidningen Passion for Business, en businesstidning som riktar sig till kvinnor i karriären.

Som jag brukar säga... Jag gillade verkligen detta! Hade inte så höga förväntingar, då jag inte är speciellt intresserad av entreprenörskap, pengar, företagande... Just därför blev jag positivt överraskad av vad Anna hade att berätta.

Anna inleder med att ge en sammanfattning av vad hennes sommarprat kommer att handla om, vilket jag tycker både väcker intresse och skapar struktur - bra! Hon berättar sedan om hur hon startade sin karriär genom att efter att ha utbildat sig i Växjö som 22-åring ringer runt till en massa arbetsgivare från en telefonkiosk... Genom sitt hårda arbete, sina nya idéer och sitt sätt att sticka ut hamnar hon som ung kvinna som VD för Strix, med stöd från Robert Aschberg. Av någon anledning blir jag faktiskt intresserad av hur hennes karriär har sett ut, något som inte är helt vanligt för mig. Kanske för att hon själv berättar om det på ett så engagerat, coolt och intressant sätt? Lite olika turer gör att hon nu sitter med en massa pengar hon fått efter att ha sålt sitt företag och en massa frihet. Hon ger oss en ögonblicksbild från Kanarieöarna där hon sitter och skriver medan dottern leker i skuggan. Nej, man blir inte alls avundsjuk...

Anna pratar också mycket om kvinnligt företagande. Hon är för kvotering och brinner för jämställdhet. Det gör jag också och jag tycker att det är mycket uppfriskande att höra någon som vågar stå upp för dessa budskap! Hon belyser också vikten att aldrig bli ekonomiskt beroende av en man och att våga: inte bara gå den från början utstakade vägen... Många av hennes budskap träffade mig verkligen rätt i tiden, vilket säkert var en av anledningarna till att jag tyckte så mycket om att lyssna på henne.

Vanligtvis brukar jag vilja ha lite mer personligt och inte bara karriär och tankar kring det. Men det här var faktiskt så intressant att jag inte brydde mig om det. Tja, man behöver väl inte alltid vara konsekvent?

Musiken kommer jag knappt ihåg alls, jag hade väl annat att tänka på under de små musiknsuttarna. Men jag ser nu i efterhand att hon spelade lite allt möjligt: David Bowie, The Cure, Boney M, Soundtrack of our lives och Boney M... Ja, kanske lite tråkigt att det inte direkt skedde någon kvotering av kvinnor in i hennes musiklista kanske - men bra musik verkar det ha varit.

Läs mer om Annas sommarprat och lyssna på det HÄR.

Bild från Resumé.

Sommarprat nr. 9. 4/7: Ulf Malmros

Jag har nu lyssnat på ännu ett i raden av eminenta sommarprat! Kanske är det lite tråkigt att läsa en blogg som nästan uteslutande hyllar samtliga sommarprat, men det är så jag har känt hittills.

Ulf är en nu 45-årig regissör som är känd för filmer som Bröllopsfotografen, Smala Sussie och Den Bästa Sommaren, men även tv-serier som Mäklarna. Riktigt populära grejor alltså! Jag upptäckte här en lucka i min allmänbildning. Jag kände nämligen bara till Ulf till namnet och skulle absolut inte kunnat redogöra för vad han gjort. Men nu vet jag alltså lite mer.

Ulf är riktigt underhållande att lyssna på. Han berättar om sin uppväxt och början av karriären med stor självdistans - en otroligt viktig egenskap enligt mig. Hans intresse för filmande började då han som liten var sjuk och uttråkad ensam hemma och upptäckte en filmkamera med en tre minuter lång film i. Som sjuttonåring (!) skrev han efter ett bråk med en lärare på skolan ett kritiskt manus mot skolsystemet som han fick lov att själv regissera för SVT:s räkning. En naturbegåvning!

Ulf berättar många roliga och dråpliga historier från sin karriär som filmregissör. Skulle gärna vilja berätta om den där pärmen som kunde ha gjort honom rik som ett troll, men tror ni får lyssna på det själva... Vill liksom inte förstöra överraskningen. Det är skönt att han inte berättar så detaljerat om precis hur alla turer kring filmer, tv-serier och andra samarbeten gått till - det brukar inte var så intressant att höra i kronologisk ordning precis hur en karriär gått till. Vi får godbitarna helt enkelt!

Men sommarpratet blir allvarligt också. Ulf berättar om en tids sjukdom han gått igenom och poängterar hur olik den episoden blev för honom jämfört med hur han hade gestaltat det i en film.

Musiken är uteslutande filmmusik - mestadels mycket pampig sådan! Kul med någon som går hela vägen!

Slutligen: Lyssna på detta och njut!

Läs mer om Ulfs sommarprat och ladda ned det HÄR.

Bild från Moviezine.

Sommarprat nr. 7. 2/7: Rolf Ekéus

Rolf Ekéus har nu avnjutits medan jag tog hand om diskberget efter den trevliga middagen igår. Jag fick lyssna en dag i efterhand eftersom fredgkvällen bjöd på annat kul efter arbetsdagens slut, men det fungerar bra det med.

Rolf berättar en massa trevliga och spännande historier från sitt liv som diplomat (och även innan det). Han berättar om sökandet efter och nedrustningen av den irakiska fabriken med biologiska massförstörelsevapen, tiden i New York på 70-talet, då Salman Rushdie (världens då mest hatade och eftersökte man) agerade livvakt till honom, möten med de största namnen... Det som var synd var att tiden var så knapp, man hade gärna velat höra mer och fått lite mer sammanhang till alla historier!

Jag skrev, halvt på allvar, i mitt "inför-inlägg" nedan att jag hoppades att det inte skulle bli så mycket kärnvapensnack. Men det var nog det jag tyckte var mest intressant! Det är hisnande att tänka på att de kärnvapen som finns skulle kunna utrota mänskligheten, och det i ett nafs.

En sak jag har tänkt på att nästan alla sommarpratare har inlett med att ge någon slags ögonblicksbild av en spännande händelse för att locka till sig lyssnaren, för att därefter gå direkt på barndomen och redogöra för den. Rolf bröt denna trend och började inte prata om barndomen förrän ca. en halvtimme in i programmet. Han blev personlig och berättade om systerns död då han var liten.

Mot slutet av programmet blev det en tyst paus på säkert flera minuter (kändes det som). Jag upptäckte ingen återkoppling till detta och undrade om det var något slags fel eller om det var inplanerat? Natasha hade ju 15 sekunders medveten tystnad i förra sommarprogrammet. Någon som lyssnade som kanske kan upplysa mig om vad som skedde egentligen?

Musiken bestod av mycket "gamla godingar" och en hel del klassisk musik. Passade en man av hans dignitet, även om det inte är något jag själv skulle valt att lyssna på.

Slutligen kan jag säga att Rolf är en bra berättare som fångar lyssnaren med sina historier, men jag skulle ändå ha önskat lite mer bakgrund till det han berättade för att få ut mer av hans sommarprogram.

Läs mer om Rolfs sommarprogram och lyssna HÄR.

Bild från Wikipedia.

Inför imorgon: Rolf Ekéus

I det stora hela tycker jag att sommarpratarna har hållit riktigt hög klass i år hittills och jag hoppas att det fortsätter så! Imorgon är det dags för Rolf Ekéus, en 74-årig diplomat från Kristinehamn. Bland hans toppjobb finns att vara Sveriges ambassadör i USA, jobba med eliminerandet av massförstörelsevapen i Irak, FN:s högkommissarie (fråga mig inte vad detta är, men det låter fint och viktigt)...

Jag har i ärlighetens namn aldrig hört talas om Rolf, men tycker ändå det ska bli kul att lyssna på honom. Han måste ha extremt mycket spännande erfarenheter och roliga historier att berätta. Se här bara vad han själv säger om sitt sommarprogram:

Jag kommer att berätta om ryska spionchefer och de israeliska och amerikanska underrättelsetjänsterna, liksom hemligheter i FN. Men också om det glittriga livet på Manhattan och möten med författare, psykoanalytiker och jazzmusiker där. Det kommer även att handla om hur det gick till att avväpna Saddam Hussein och samtidigt överleva, samt mitt livslånga engagemang för att eliminera kärnvapen.

Hoppas det blir mycket glassigt liv i Manhattan och mindre engagemang för kärnvapenfrågor... Nej skämt åsido, trots min ytlighet så tror jag att jag kommer att lära mig mycket under morgondagens sommarprat.

Läs mer om Rolfs sommarprat HÄR.

Bild från SvD.

Sommarprat nr. 6. 1/7: Natasha Illum Berg

Något av det första jag reagerar på när jag hör Natasha är: vilket fantastiskt sätt hon talar på! Kanske någon liten brytning, men väldigt korrekt, lite gammaldags språk med tydligt uttal. Jag blir också imponerad då hon i början talar lite swahili (vilket låter bra i mina öron, men då får man ta hänsyn till att mina kunskaper i swahili är sådär...) samt när hon, under några citat, visar att hon talar perfekt engelska. Det enda jag stör mig lite på är när hon säger "professionell storviltsjägare" ett antal gånger och uttalar professionell och "professional" (med det engelska uttalet). Men det finns värre saker här i världen att hänga upp sig på, minst sagt!

Natasha berättar om det motstånd hon mötte på då hon blev kvinnlig storviltsjägare i Afrika, det lilla huset i Tanzania där hon bor med "geväret och pennan", hennes nyvunna kärlek som mördades utanför portarna till hennes bostad i Nairobi för några år sedan, den nya, brunögde skåningen som inte stal hennes hjärta utan gav det tillbaka till henne... Hon pratar också en hel del om jakt och försvarar dess existens mot de som har svårt med hela konceptet. Jag erkänner att jag var en av dem och att jag ännu inte är övertygad om motsatsen.

Hon talat bitvis på ett väldigt poetiskt sätt och det märks att hon är författarinna till flera böcker. Det är vackert, men nackdelen är att jag tappar bort mig då och då eftersom jag ofta lyssnar medan jag gör annat som att laga mat, åka buss eller diska och då tappar fokus lyssnandet kräver alltför mycket hjärnkapacitet.

Det jag blev mest berörd av var då hon pratade om Afrika som kontinent och frågade oss: är det kanske så att den rika världen är rädda för att Afrika ska ta sig upp från sina knän och bli en stark kontinent? Hon problematiserade också bilden av oss som de som har det bra och afrikanerna som de det är synd om. Som exempel tog hon att vi får vatten genom kranen medan tanzanier kan behöva gå flera kilometer till brunnen varje gång man behöver vatten. Å andra sidan kan man tänka på att brunnen är en social mötesplats där man umgås innan man går vidare. Den ensamma gamla damen i lägenheten här i Sverige behöver aldrig träffa någon på väg till vattenkranen... Alltid intressant med nya perspektiv! Det var också mycket roligt att höra henne berätta om stockholmsbor och dra parallellen till de vilda djuren... Ja, det måste höras.

Det Natasha berättar om är intressant, men kände i efterhand ändå att jag aldrig riktigt fick någon förståelse för exakt hur hon kunde bli Östafrikas enda kvinnliga storviltsjägare. Steget från den lugna uppväxten i Blekinge känns enormt. Jag skulle också gärna ha hört med om hur hennes liv i Afrika ser ut. Inte bara den poetiska och djupa varianten, utan också den vardagliga och konkreta. Kanske jag får ta och läsa hennes böcker?

Musiken var fantastisk. För en gångs skulle var jag besviken att jag lyssnade på programmet i efterhand och inte kunde höra musiken i sin helhet. Det var mycket afrikansk musik som lät riktigt bra!

Vad tyckte ni?

Läs mer om Natashas sommarprogram och lyssna på det HÄR.

Bild från Telegraph.

Sommarprat nr. 5. 30/6: Per Holknekt

Så är alla sommarpratare slut för i juni! Det har gått snabbt tycker jag!

Per berättar i sitt sommarprogram om sitt otroligt välfyllda liv. När man börjar tänka på sitt eget liv undrar jag vad jag egentligen har haft för mig? Skulle jag sammanfatta mitt liv i ett sommarprogram skulle nog få människor sitta bänkade vid radioapparaterna.

Vi får i alla fall följa honom från den trygga uppväxten, till killen som var bäst på det mesta, till tonårskillen som var töntig och lite ful, till killen med drömmen om en karriär inom skateboardåkning som, utan att ha någonstans att bo, åker till California för att träffa sina idoler, men märker att han är bättre på att åka skateboard än vad de är. Därefter blir han själv världsmästare med ett liv i California, hamnar i knarkträsket, räddar livet på en gängledare, åker hem och utbildar sig, öppnar en skateboardbutik som han sedan super bort, lever på pengar från socialen och kämpar för att få tag i mat, är med i Sveriges största dokusåpa, halkar på ett bananskal in i modebranschen och startar ett otroligt framgångsrikt klädmärke med ett värde på över miljarden. Någonstans däremellan blir han fri från både alkohol och droger. Och jag har troligtvis missat en massa detaljer!

Detta fantastiska levnadsöde innehåller både toppar och dalar, liksom de flesta historier som intresserar oss människor. I slutet, då han berättar om sin mamma som dog i cancer, har han själv svårt att hålla gråten tillbaka vilket gör honom extra mänsklig för oss lyssnare. Han släpper in oss på livet! Det blir också känslosamt då han beskriver hur hans liv bara har börjat och att han är så lycklig för sina framgångar. Som femtioåring har han börjat våga vara sann mot sig själv och de värderingar han besitter.

Det är en synnerligen fascinerande historia han berättar. Per är killen med den "perfekta" uppväxten (mycket kärlek, sunda värderingar) som ändå hamnade så snett under en period. Kanske skulle jag vilja höra ännu mer om hur han tror att det kunde bli så, men kanske framförallt hur han kunde hitta kraften att bli från från sitt drog- och alkoholmissbruk. Men man har ju bara 90 minuter och någonstans ska man hinna klämma in lite musik också!

Per är en duktig berättare med ett fint språk. Han berör mig inte med samma värme som Pär Johansson från igår, men Per är definitivt väl värd att lyssna på.

Musiken han valde passade bra in i det han berättade, det märktes att han hade valt den med omsorg vilket kändes bra, även om det kanske inte riktigt alltid var min musikstil. Mycket punk blev det, vilket inte är något jag brukar lyssna till själv. Roligast var att höra dancelåten som hans dotter själv skrivit då hon var fem år samt låten han skrev och spelade in tillsammans med sina Big Brother-kollegor från 2000. "Mediahora" heter den och gav mig verkligen en massa gamla minnen tillbaka!

Vad tyckte ni?

Läs mer om Pers sommarprat och ladda ned det HÄR.

Bild från Resumé.

Sommarprat nr. 4. 29/6: Pär Johansson.

Ja, jag erkänner att jag smälte lite. Det jag önskade i gårdagens "inför"-inlägg var att jag skulle få en lite annan bild av Pär än den jag hittills haft. Och vem kunde undgå att älska hans sommarprat? Det är för övrigt det första sommarpratet som har lockat fram tårar hos mig i år (men förhoppningsvis inte det sista!).

Det han utan tvekan pratar mest om är sin teater och arbetet med den utvecklingsstörda ensamblen, men han inleder med att prata om det viktigaste han har: barnen. Han sänder ett meddelande till alla makthavare att värdera förskolepersonalens arbete högre, eftersom de tar hand om det mest värdefulla människor har. Han menar också på att föräldrar borde vara tysta på barnens fotbollsmatcher och inte pressa de små liven för hårt. Han fortsätter med att berätta lite kort om sin barndom i Delsbo och därefter i Hudiksvall. Visst är dessa historier intressanta, men det som verkligen berör är det han berättar om teatern.

Vi får följa arbetet med hur idén till en teater för utvecklingsstörda föddes, det motstånd han stötte på och hur otroligt mycket skådespelarna växte när de fick göra något de var bra på och tyckte var roligt. Temat kan man säga är att alla måste få ha sin plats i samhället, vilket jag håller med om. Historien innehåller massvis med roliga anekdoter, vissa som vi som har lyssnat på honom i andra sammanhang har hört innan, men många nya också. Den som fick mig att skratta mest handlade om när ensemblen skulle intervjuas av några journalister. Det hela slutade med att det blev journalisterna som frågades ut av ensemblen. Och det var inte vilka frågor som helst, utan "när uppfanns bilprovningen?", "varför finns det väntrum?" och "hur länge har lingon funnits?" var lite av det som journalisterna matades med. Hi hi!

Hur roligt, mysigt och inspirerande det än är att lyssna på så kan jag störas lite på när man glorifierar utvecklingsstörda och säger saker som att de alltid behandlar alla lika, alltid är glada, etc. För utvecklingsstörda är ju precis som vi normalstörda människor, och visst finns det riktigt dryga och otrevliga utvecklingsstörda också. Inget konstigt med det!

Pär verkar vara en engagerad människa med otroligt mycket driv. En sådan man önskar att man orkade vara! Men han verkar också få väldigt mycket energi av att han älskar sitt jobb så mycket.

Musiken var väldigt blandad. Självklart får vi höra några smakprov från hans teater, men också en salig röra med Elvis Presley, The Killes, Cat Stevens, Miss Li (en av mina favoriter!) och t. o. m. Flo Rida! Ja, vad ska man säga, jag gillade det!

Slutligen: Min favorit hittills, svårslaget.

Vad tyckte ni?

Läs mer om Pärs sommarprogram och lyssna på det HÄR.

Foto: ParJ.se

Inför imorgon: Pär Johansson

Pär Johansson är en 40-årig man som fått ganska mycket uppmärksamhet på senaste tiden på grund av hans kända Glada Hudik-teater som består av utvecklingsstörda och normalstörda skådespelare och sångare. De har gjort en känd föreställning vid namn "Elvis" som till och med fått komma till Broadway i New York. Artister från föreställningen har fått uppträda både i Allsång på Skansen och i Melodifestivalen. Pär chefar över teatern och är också grundaren.

Jag har jobbat en del med utvecklingsstörda, vilket jag tycker är väldigt givande. Jag har också en bror som är gravt utvecklingsstörd. Ändå är det något som stör mig med Pär Johansson. Det blir lite för mycket "ååh titta, en utvecklingsstörd och sjunger och har humor, gud så speciellt!". Jo visst är det roligt att utvecklingsstörda får synas i media, det är en självklarhet tycker jag! Men samtidigt är det ju så självklart att man inte måste göra en så stor grej av att utvecklingsstörda klarar ganska banala saker? Säg gärna emot mig om ni inte håller med. Men gillar inte det där "ho ho kolla vad roliga de är" som jag ibland tycker att Pär förmedlar, även om det är tydligt att han har ett brinnande intresse för att föra fram de här personerna på ett positivt sätt.

Såhär säger Pär om sitt sommarprogram:

Mitt program kommer att handla om hur min bästa kompis hamnade i Världslaget i fotboll medan jag hamnade på en vedbacke med utvecklingsstörda. En kursändring jag aldrig ångrat. Jag ska också prata om vad som händer med människor när man blir behandlad med respekt, sedd, behövd och tagen i anspråk. Och vad som är receptet bakom Glada Hudik-teaterns framgång.

Det är onekligen en lockande inledning till ett program vilket gör mig mer nyfiken. Jag hoppas att jag surt kommer få svälja ner mina kommentarer efter att ha hört Pärs program och att jag kommer att få en helt annan bild av honom efter hans 90 minuter.

Läs mer om Pärs sommarprogram HÄR.

Bild från ParJ.se

Sommarprat nr. 3. 28/6: Babak Najafi

Vilket sommarprat jag hörde idag! Babak Najafi! Vilken man och vilken berättare! Jag vill genast läsa en bok som han har skrivit, men tyvärr har han inte skrivit någon (än?).

Babaks sommarprat har temat "drömmar", vilket vanligtvis får mig att må lite illa. Ja, jag är lite cynisk ibland även om jag inte vill erkänna det. Orkar inte riktigt med den där typiskt amerikanska stilen (if you can dream it, you can do it!). Oftast räcker det inte alls bara att bara ha en dröm för att kunna genomföra något. Men hur som helst, Babaks program var långt ifrån amerikanskt illamåendeframkallande.

Han börjar med att berätta om uppväxten i Teheran, då bomberna ven och antalet klasskompisar ständigt sjönk. Men mitt i detta föddes ändå Babaks filmintresse, hans första filmminne handlar om en tysk porrfilm någon råkat få tag på och som han hann se några sekunder på innan familjen var tvungna att springa ned i det bombsäkra skyddsrummet. Vi får följa honom på hans väg till Sverige och under uppväxten i Uppsala (min gamla hemstad!), med intresset för film och drömmen om en karriär inom film som en röd tråd genom berättelsen. Den buttra syokonsulenten i Flogsta som sa till honom att om man vill bli regissör måste man gå Dramatiska Filminstitutet, men det är Sveriges dyraste utbildning så det kan han glömma, lyckades inte krossa hans dröm.

Babaks program innehåller en hel del barndomsanekdoter, men han lyckas (till skillnad från Eva Dahlgren för min del) faktiskt alltid få det intressant. I slutet gör han mig riktigt berörd, då han berättar om a-lagaren på en bänk i Uppsala som inte fått träffa sin dotter på mycket länge. Jag börjar fundera på om det kan vara någon av det otal "kända fyllon" som man sett under sin tid här.

Babak Najafi får full pott från mig! Är ganska säker på att han kommer att vara en av mina favoriter när denna säsong är slut. Inte blev det sämre av att han valde riktigt bra musik också! Musik som kändes väldigt "stark", precis som han själv.

Vad tyckte ni?

Läs mer om Babaks sommarprat och lyssna på det HÄR.

Bild från Nyhetskanalen.

Inför imorgon: Babak Najafi

Babak Najafi är en 34-årig, iranfödd filmare och regissör som nu är bosatt i Stockholm. Han står bakom den kritikerrosade filmen Sebbe som handlar om en 15-årig killes hårda liv i förorten. Jag har inte sett filmen än, även om jag har velat göra det länge.

Däremot har jag sett ett avsnitt av Kobra där han var med av anledning att han hittade Sebbes huvudrollsinnehavare, Sebastian Hiort af Ortnäs, när han efter månader av letande på svenska högstadieskolor, spelandes basket på en skolgård i Stockholm. Babak gav intryck av att vara en intensiv och engagerad människa som också var trevlig, karismatisk och charmig. Nej, jag blev inte förälskad (även om det kanske låter som det), men jag är mycket intresserad av vad han kommer att berätta och spela upp för musik under sina 90 minuter i etern. Såhär säger han själv om sitt sommarprat:

Jag ska prata om att förverkliga en dröm. I rollerna: En tågkonduktör, en syokonsulent och en alkoholist på ett torg i Uppsala.

Vilken cliffhanger! Jag längtar. Läs mer om hans sommarprat här.

Bild från filmnyheter.se.

Sommarprat nr. 2. 27/6: Eva Dahlgren

Så har jag lyssnat på årets andra sommarpratare: artisten och låtskrivaren Eva Dahlgren. Här har vi en kvinna med en annan förmåga att berätta än vad Annika Sörenstam hade. Men inte ska man vara för hård mot Annika - Eva jobbar ju med språket som ett arbetsverktyg och det är inte för intet som hon blivit så framgångsrik i det hon gör.

Att Eva skulle ha ett djupt och svåråtkomligt sommarprat stämde inte alls. Hon inleder med att berätta om hur hon träffade en präst som bad henne skriva texten till en modern Requiem som skulle börja användas i svenska gudstjänster. Efter Estoniakatastrofen och tsunamin framkom ett behov av att ha sorgemusik utan budskapet att olyckor har människor själva dragit på sig genom att väcka Guds vrede. Det var en hake - prästen berättade att det var av stor vikt att Eva trodde på Gud. Eva svarade då helt sanningsenligt att hon inte visste om hon trodde på Gud eller inte, men att hon skulle ge besked om tre veckor. Följande tre veckor blev en andlig resa vi får följa med på, där Eva söker efter svar om sin gudstro. Vad hon kom fram till ska jag väl inte förtälja för er som ännu inte har lyssnat...

Insprängt i sommarpratet finns också utvalda barndomshistorier. Själv tycker jag det är lite trist att lyssna på historier om vad människor lekte med som barn och vad deras kompis på gården hette om historien inte har en väldigt tydlig poäng, vilket jag faktiskt inte alltid kunde finna hos Eva. Dock tyckte jag det var kul att lyssna på hur det gick till när hon och familjen åkte på chartersemester då hon var ung - likörprovning hör väl inte till vanligheten hos elvaåriga charterresenärer idag...

Desto mysigare var det att höra lite visdomar från Eva i slutet - om människors värde och vad vi värderar i livet. Eva verkar vara en sådär härligt vis kvinna man vill sitta och lyssna på sent in på kvällarna, med en kopp te och några värmeljus.

Eftersom jag lyssnade i efterhand hör jag bara en snutt av musiken, vilket tyvärr leder till att den inte kan göra samma intryck på mig som om jag skulle höra hela låtarna. Det hindrade mig dock inte från att få känslan av att det hade varit riktigt bra musik. Tror inte jag kände igen en enda låt, förutom "Frequent flyer" med A Camp och "Winter wonderland" som hon så oväntat inledde med... Hon spelade även en egen låt (Som ett äventyr), The Beatles, Frank Sinatra och Aretha Frankling. Mycket gamla godingar

Slutligen: ett bra sommarprogram som antagligen kommer ligga någonstans i mitten på min rangordningslista när jag tänker tillbaka på alla sommarprat i slutet av augusti. Hon är bra på att berätta, har en behaglig röst att höra på och komma med många poänger, men hade också en del mellansnack som jag inte intresserades så mycket av.

Lyssna på och läs mer om Evas sommarprat HÄR!

Bild från Expressen.